När jag kramade om min pappa så ville jag bara gråta. Tror nog att det kom en tår eller två. Han vet hur jobbigt det är för mig att säga hejdå till honom när jag varit där. Lättast hade varit om jag inte sa hejdå. Usch. Varför ska det vara så långt emellan? Fick iaf pussa Charlie hejdå. Och krama om min älskade vän som jag känt i över 13 år.
Ni kommer alltid ha ett band till mig! Älskar er så mycket!
Min kusin kommer ikväll. Så det ska bli roligt. Men när han åker så blir det lika jobbigt att säga hejdå. Jag vet inte vad de är med mig när jag ska ta farväl av människor som ligger mig nära hjärtat?
Det var samma som när jag skulle säga hejdå till Danne innan jag åkte. Fick hålla tårarna.
Kanske någon slags separations ångest?
men tanken på att jag aldrig kommer få träffa dom igen ligger och ilar hela tiden.
Tänk om detta är sista gången jag får träffa dig?
Fy får ont i magen bara jag tänker på det!